Svensson sjönk utmattad tillbaka och stack fingrarna i öronen. Men det hjälpte inte. Ingenting kunde utestänga de underbara ljud, som den unge mannen med fiolen åstadkom. De trängde utan ansträngning genom märg och ben hos Svensson, och inbrottstjuven började önska, att han aldrig blivit född eller åtminstone fått dö när han var liten.
När musiken äntligen slutat föreföll det Svensson, som om den varat i cirka sexton år, och med ett halvkvävt flämtande av lättnad kikade han åter ut.
Herr Personi var sysselsatt med att gratulera sin elev.
»Ni tar er, herr Anderblom», sade han uppmuntrande. »Ni tar er! Ni spelar redan utomordentligt. Bara på en vecka har ni förbättrat er på ett underbart sätt.»
En suck undslapp Svensson.
»Gudskelov för att jag inte var här för en vecka sedan», tänkte han. »Då hade jag varit död nu.»
»Jag övar mig flitigt hemma», sade herr Anderblom blygsamt.
»Må himlen förskona mig från att bo i samma kvarter som han», bad inbrottstjuven Svensson med en andakt, som annars brukade vara ganska främmande för honom.
Nåja, den bönen fanns ju utsikter att få hörd. Svensson brukade allt som oftast bo på Långholmen och herr Anderblom hade hittills varit en mycket ordentlig ung man, om man undantar hans svaghet för musik.
Svenssons respit blev emellertid icke långvarig, ty utan allt för långt dröjsmål tog herr Anderblom med verklig energi upp fingerövningar, medan Personi sjöng med.