Om inbrottstjuven Adalbert Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk varit musikalisk, hade han förmodligen då blivit mördare, ty Personi spelade inte särdeles väl, och hans lektioner kostade endast sjuttiofem öre i timmen. Men lyckligtvis var Svensson etcetera inte musikalisk, men han led ändå, ty han var inte van vid den sortens musik. Han föredrog vida »Fången på Älvsborg» och »Kostervalsen».
Eleven var inte vidare punktlig av sig och Personi fick länge vänta och spela. Fiolens tarmsträngar släppte ut hesa skri, kvidan och klagan, och inbrottstjuven blev allt mera sorgsen.
Straffarbete var han van vid, och mycket stryk hade han fått i sina da’r, så det kunde han stå ut med, men detta var en fullkomligt ny erfarenhet, och han beslöt i sitt stilla sinne, att den dag sådant infördes i statens fängelser, skulle han ägna sig åt ett annat yrke.
Till sist kom eleven och Svensson fick lite ro. Hans hjärta var fyllt av tacksamhet, och han kisade försiktigt genom dörrspringan för att se om det funnes utsikter att rummet skulle bli tomt, i vilket fall han ämnade kila ut i tamburen, norpa en rock och för evigt lämna Antonio Personis hemtrevliga bostad åt sitt öde.
Men det hoppet svek honom. Fastän han inte anade det hade hans lidanden knappast börjat ännu, och det, som han redan utstått skulle snart förblekna mot det förfärliga öde som väntade honom. Personi skulle nämligen ge musiklektion.
Svensson såg snart nog på Personi och hans unge elev, att de inte ämnade lämna rummet på en god stund, och han satte sig därför bekvämt på garderobsgolvet och lutade huvudet mot knäna. Det var lugnt och skönt där inne, utifrån rummet trängde endast två röster dämpat genom dörren, och Svensson var nära att somna, när plötsligt ett gräsligt ljud brutalt bröt tystnaden.
Svensson bleknade och svetten trängde fram på hans panna. Detta var det hemskaste han hört. Hans inälvor vredo sig, hans hjärna sågades sönder av det ohyggliga ljudet och Svenssons nerver trasslade ihop sig i en enda liten oredig bunt djupt där inne.
»Det är mord!» tänkte Svensson. »Det är nödrop! Skall jag rusa till hjälp?»
Han var redan nära att rusa ut när försiktigheten tog överhand och han nöjde sig med att kika.
Ute i rummet såg han en mycket fridfull scen. En ung man stod framför ett notställ och misshandlade, med blicken stelt fästad på noterna, med känsla och övertygelse ett musikstycke, medan Personi stod bakom, och med synbart gillande följde med i noterna.