EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING
Det finns folk, som anser en inbrottstjuv vara något så avskyvärt, att inte ens en skatteindrivare förefaller dem mera vidrig.
Jag delar inte denna åsikt. Även en inbrottstjuv är en människa, och jag känner ett djupt medlidande med inbrottstjuven Adalbert Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, när jag tänker på det förfärliga öde, som drabbat honom.
Adalbert Svensson etcetera valde tidigt inbrottstjuvens ganska otacksamma yrke — otacksamt då man betänker att varje inbrott enligt statistiken endast inbringar i medeltal kr. 1:67, och detta oftast i varor. — Hans första bragd bragte honom två burkar anjovis, nio kronor i kontanter och fyra månaders fritt husrum, och bländad av denna glänsande succès på ett så tidigt stadium av sin bana gjorde Svensson etcetera inbrottet till sitt livskall.
Han utövade sitt yrke i rätt många år, då och då med ett på myndigheternas initiativ tillkommet uppehåll, och hade väl fortsatt ännu, om han inte en vacker dag i höstas mitt på blanka förmiddagen genom en öppen tamburdörr stigit in i Antonio Personis våning.
Svensson etcetera smög, som sagt in i tamburen och granskade kläderna. Åhjo, där fanns ju ett och annat plagg som kunde nubbas på, men vad fanns kanske inte i våningen?
Svensson etcetera gläntade på en dörr. Ingen var inne, och ljudlöst som en skugga gled han in i rummet. Men knappast hade han hunnit in förrän tamburdörren öppnades och någon kom.
Det gällde att handla raskt, och det gjorde Svensson. Han hoppade genast in i en garderob och stängde försiktigt dörren efter sig.
Det var hög tid, ty ögonblicket därpå steg Antonio Personi själv in i rummet, som Svensson nyss så diskret lämnat.
Antonio Personi var från Genua, — sade han. I verkligheten hade hans vagga stått i det för sin kaffekask så vida berömda Uddevalla. Och hans yrke var att ge musiklektioner. Nu väntade han inom kort en elev, och som det alltid var hans vana att låta eleverna mötas av en kaskad av ljuva toner grep han sin fiol och började spela en av Beethovens sonater.