Men någon slags flirt ville hon inte vara med om. Karl Gustav fick inte så mycket som smeka hennes lilla hand, ty vid minsta försök i den vägen överlämnade hon honom i sin moders ömma vård, och förhöll sig själv mera passiv. Och som Karl Gustav ansåg, att en kyss av en vacker flicka var bättre än tio av hennes mamma, ökade detta endast hans energi.
I svagare stunder tänkte han till och med på att löpa den tydliga risken av äktenskap som förefanns, och, resonerade han då, även om en sådan olycka skedde, så var ju ingen olycka skedd.
Fröken Dittan fann emellertid, att det hela gick för sakta, och beslöt att bringa saken till sin spets. Till den ändan inbjöds Andersson i familjen, och placerades i ett rum, som var romantiskt upplyst av en röd ampel.
Och när Anderssons sinne lättats något genom några glas likör, började fröken Dittan tala om kärlek. Kärlek i allmänhet.
»Säj, fröken Karlsson», sade då Karl Gustav med vek röst. »Har ni någonsin varit kär?»
Fröken Dittan gav honom en blick.
»Äh, kyss Karlsson!» svarade hon mera skämtsamt än elegant.
Det gjorde Karl Gustav, men just i det psykologiska ögonblicket kom fröken Dittans mamma in i rummet.
Så nu är Karl Gustav fast!