Mitt utanför Karl Gustav Anderssons fönster låg garvare Blomgrens trädgård. Det var en mycket vacker trädgård, men den saken hör egentligen inte hit, ty det enda, som intresserade Karl Gustav i den, var en vanlig grönmålad bänk, som stod idylliskt placerad under en stor ek strax intill Karl Gustavs fönster.
När Karl Gustav vid elvatiden på kvällen vanligen anlände hem, såg han nämligen vanligtvis å denna bänk garvare Blomgrens piga, som fast sluten i sin fästmans starka armar njöt den anspråkslösa kärlekslycka, som på detta sätt beskäres en lidande mänsklighet.
Visserligen varierade fästmannen inte så sällan, och ibland varierade även pigan, men detta ändrade ju inte sakförhållandet, utan Anderssons utsikt var alltid densamma, när han vid elvatiden kastade den sedvanliga blicken ut genom fönstret.
Nu var Karl Andersson en övertygad ungkarl, vilket i detta fall, liksom så ofta annars, betydde, att han i yngre dagar hyst en stor och allmännelig, om än inte särdeles broderlig, kärlek för det kön, som på mer eller mindre lösa grunder kallas det täcka.
Men nu var den tiden över. Han närmade sig hastigt fyrtiotalet, kring hans tinningar hade håret glesnat, och magens diameter lät även en flyktig betraktare ana den välsituerade ungkarlen.
Men den bild av stilla lycka, som regelbundet syntes utanför hans fönster, började, trots allt, att så småningom tära på hans nerver, och det värsta var, att den så småningom väckte domnade heta känslor i det, efter tusen och en förälskelse, som man kunde tycka, utbrunna hjärtat.
Han försökte låta bli att titta ut, men det gick inte. Han kikade, ilsket svärjande över sig själv mellan persiennpinnarna, och till sist började han känna avund och hat mot Blomgrens pigas fästman. När det gått så långt, att han mitt på dagen ertappade sig själv med att stirra ut genom kontorsfönstret och drömma, att han kände ett par mjuka kvinnoarmar sakta lindas kring sin hals, beslöt han att resa bort och rekreera sig, medan en expressbyrå flyttade hans husgeråd till en våning i andra ändan av staden.
Men Karl Gustav flyttade inte. Ty just i den vevan träffade han Dittan Karlsson.
Egentligen hade Karl Gustav lagt bort att bli bedårad av flickebarn, men den här gången blev han det i alla fall. Inte så, att han funderade på att gifta sig, alla dylika fåvitska tankar voro fjärran från honom, men i alla fall — — — —. Det kunde ju vara angenämt med en liten sista flirt, innan han slog sig till ro och vilade på sina lagrar och fåtaliga grå hår.
Fröken Dittan å sin sida blev angenämt berörd av Karl Gustavs vederhäftiga utseende, och sedan hon försiktigtvis hos hans bekanta hört sig för, så att hon var säker på, att det inte var falskt sken, mottog hon hans närmanden med en välberäknad kylig nådighet, som icke förfelade sin verkan på Karl Gustav.