Sedan dess ha vi ofta mötts och varit tillsammans, och jag har observerat honom. Med tillfredsställelse. Och när tiden var inne, började jag nonchalera honom litet. Lät honom vänta förgäves, och gick ifrån honom efter att ha varit tillsammans bara en liten stund och sådant där. Och jag såg hur det tog. Till sist i går mötte jag honom inte när han gick från högskolan, men såg till, att han fick se mig i sällskap med Majas bror.
Det blev som jag väntat. Han var vit av vrede, när jag sedan träffade honom, och började förebrå mig. Jag var högdragen förstås.
’Min bästa Sven’, sade jag. ’Med tanke på de omständigheter, under vilka vi förlovade oss, så tillät jag mig tro, att du snarast torde vara tacksam för att ibland få slippa mitt sällskap.’
Då teg han en stund och bara såg på mig. Så tog han mina händer och sade:
’Margit! Sedan dess har mycket förändrats. Jag har kommit på det klara med mig själv, och vet nu, att du är mig kärare än allt annat i världen.’
Då skrattade jag högt. Jag kunde verkligen inte låta bli.
’Har du kommit underfund med det först nu?’ sade jag. ’Det har jag vetat länge!’
För det hade jag.»