»Skicka», sade Broman. »Men hör nu ni. Känner ni till den blå Mauritius!»
»Ha, ha, ha!» skrattade frimärkshandlaren. »Herr Broman skämtar. Vem känner inte till den.»
»Den!» Broman bleknade. »Hm! Jag — jag för min del kan inte just nu påminna mig — —», sade han.
»Jo den, herr Broman, finns bara två, eller rättare sagt ett i världen. Det fanns två för ett par år sen, men det ena försvann och man har inte återfunnit det. Det andra såldes förra året i London på en frimärksauktion för sjuttiotvå tusen kronor till lord — — Hallå! Hallå! Hallå! Är ni där?»
Men Broman svarade inte. Han låg avsvimmad bredvid apparaten.
Från denna tid var Broman förlorad för världen. Till en början annonserade han i alla tidningar efter en liten gosse i blå rock och bruna byxor, men utan resultat. Så sålde han sin affär och började tillbringa sina dagar ute på gatorna. Gata upp och gata ned gick han dag ut och dag in, besökte alla barnhus, skolor och barnföreställningar på cirkus, men sin gosse fann han ändå inte.
Han till och med ritade gossens porträtt själv ur minnet och publicerade det i stadens tidningar, men detta snarare försvårade än underlättade sökandet.
Bromans anseende var i stadigt sjunkande. Hans vänner gingo helst ur vägen när de mötte honom på gatorna, och skakade beklagande på huvudet när hans namn nämndes.
Men en gång mötte han på gatan en liten gosse, som artigt hälsade på honom. Bromans irrande blick dröjde ett ögonblick på gossen. Det var ett fullt främmande barn, klädd i brun rock och blå byxor.
»Goddag, min lille vän», sade Broman vänligt. »Du känner inte händelsevis till vem som har de bruna byxorna, som höra till din rock och den blå rock som hör till dina byxor.»