»Nä», sade pojken. »De har aldrig vatt några, för vepan är gjord av farsans gamla brallor och brallorna av morsans underkjol.»
»Jaså», sade Broman. »Men varför hälsade du på mig.»
»Därför att jag är bekant me’ herr Broman», svarade gossen. »Jag försökte kursa ett frimärke till herr Broman för en tid sen.»
»Från Mauritius!» skrek Broman och grep pojken i axlarna, så att pojken gallhojade:
»Låt bli! Jag har inget ont gjort.»
En äldre dam ingrep och uppmanade Broman att inte misshandla barnet, och en ung man från Söder erbjöd sig att lägga till honom på klotet så att han skulle bli plattfotad.
Men Broman brydde sig inte om sådant. Han tryckte pojken till sitt bröst, ropade an en bil och hoppade in med pojken i famnen.
»Säg till chauffören var du bor!» sade han och pojken lydde beredvilligt.
När bilen var i gång tog Broman upp en hundralapp och gav pojken, som genast fick klart för sig att Broman var velig.
»Det är betalning för märket», sade Broman. »Jag köper det av dig för hundra kronor.»