»Buuu!» sade pojken.
»Vad farao tjuter du för?»
»Buuu! De’ har jag sålt till Ville Andersson för tio öre å en biljett till bio.»
»Tjut inte!» sade Broman. »Du får behålla hundralappen i alla fall. Kör till Vilhelm Anderssons bostad.»
Efter något besvär anträffades Ville Andersson, men han hade sålt märket till Jonne Bergström och var nära att begå självmord när Bromans originalgosse meddelade, att det var värt hundra kronor.
Jonne Bergström anträffades på Kalle Svenssons bakgård, ingripen i ett animerat slagsmål med den senare. Umgänget avbröts av Bromans ankomst, men fortsattes åter med oförminskad iver, när det befanns att Kalle Svensson nu var ägare till märket. I den upptuktelse, som Jonne Bergström på grund härav fann sig föranlåten att tilldela honom deltog även Ville Andersson med entusiasm, och Broman kunde endast med stora svårigheter skilja de kämpande åt.
Märket fanns i Kalle Svenssons album, och Broman bjöd på stående fot hundra kronor för det.
»Herrn får allt ge två hundra», sade Kalle Svenssons pappa, som olyckligtvis var hemma. »De’ ä de’ nog värt.»
»Herrn får det för en tia», sade Kalle Svensson själv. »Bara herrn ger mig kovan och inte låter farsan få den.»
När herr Svensson senior agat sin son fortsattes diskussionen, och resultatet blev, att herr Broman mot en summa av två hundra kronor blev ägare till märket.