ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK
Jag var i somras i Köpenhamn och tittade på Baltiska utställningen.
Det var trevligt där. Sundet gnistrade blått, och solen sken och gröna voro löven. Om nätterna sjöng näktergalen, säger folk, som hört den. Om dagarna drack jag Tom Collins. Hade jag inte gjort det så vore jag stilla avliden för länge sen.
Redan när jag lämnade Stockholm började det. Det var på järnvägen. Jag stod på plattformen och rökte en cigarrett, när en herre, som såg ut som om han ägde tåget, kom och ställde sig bredvid mig. Han tände en cigarr, spottade på mina skor och slängde den brinnande tändstickan i det torra gräset på banvallen.
Jag trodde knappast att han ägde tåget, ännu mindre banvallen. Att han i varje fall inte ägde mina skor var jag fullkomligt säker på.
Alltså tog jag den vackra blå näsduk han har i sin bröstficka och torkade av de nobla lackskor, som jag köpt på kredit. Mannen fick genast en frisk, men inte direkt vacker röd färg i ansiktet och frågade vad (ett fult ord) jag egentligen menade.
Jag svarade inte. Jag talar sällan med obekanta, så vida de inte äro unga, vackra damer. Man är väl svensk.
Då kom han emellertid nära mig, förmodligen för att jag skulle kunna se bättre, och frågade, om jag visste vem han var.
»Nej», svarade jag. »Jag läser inte Polisunderrättelser!»