»Er ska den lede ta!» upplyste han.
»Om ni anser det vara er plikt, så låt gå!» svarade jag. »Men jag vill bara skicka av ett telegram från nästa station först.»
En kort stund betraktade vi tigande varandra. Så spottade han tre gånger på Sörmland och gick in i vagnen.
Jag vet inte alls vad han hade emot Sörmland. Jag tyckte att det var bedårande vackert, när det gled förbi i kvällsbrytningen.
En stund senare gick jag också in i vagnen och träffade där en god vän, som blev glad över att få se mig och bad att få presentera sin farbror, som var en av mina trognaste läsare och gärna ville träffa mig.
Smickrad bad jag honom ta fram gubben och uttalade den förvissningen att jag skulle bli förtjust i honom.
Naturligtvis var det karlen från plattformen!
Vi skakade hand och vanställde våra ansikten med vänliga leenden samt skildes så snart som möjligt.
Senare sade jag till min vän:
»Du får förlåta, att jag talar rent ut, men jag tycker inte om din farbror. Han ser ut som en korsning mellan babian och skomakaränka och tycks i övrigt vara en ganska avsevärd drulle.»