»Vilken själarnas sympati», sade min vän. »Han sade ungefär detsamma om dig. Han påstod sig aldrig ha haft olyckan att möta någon mera renodlad fähund.»
»Då har han väl undantagit sina släktingar!» svarade jag, varefter vi skildes. Vi ha sedan noggrannt sett till, att vi aldrig mera råkats.
På morgonkvisten anlände vi till den skånska huvudstaden. Den var flaggprydd, en sak som mycket smickrade mig. Undrar vem det var, som sladdrat om att jag skulle komma.
Efter något besvär fick jag hyra platsen under sängen i ett hotellrum, och det ansågs vara tur, att jag fått någon plats alls. Hotellet var nämligen i likhet med alla andra hotell i staden, ganska fullt av folk. Ovanför mig — i sängen — bodde en generalmajor, på schäslongen bodde en fabrikör från Borås, under schäslongen bodde en grosshandlare från Göteborg, mitt på golvet bodde en resetalare och på en krok i garderoben hängde en timmerhandlare från Gnesta.
Det gick mycket bra, och vi trivdes gott tillsammans. Det enda som störde idyllen var, att resetalaren talade även i sömnen, men sedan vi krokat ned timmerhandlaren och i stället hängt resetalaren i garderoben blev han lugnare.
Min vän Lagerstorm, som jag sedan träffade på utställningen anförtrodde mig, att han var inneboende hos tillfällighetsarbetaren Karl med Bladen under en presenning nära färjans tilläggsplats. För detta betalade han femtio öre och en bärsa per dygn, varförutom tjugufem öre gick åt till insektspulver.
En annan bekant, som inte lyckats finna någon bostad alls, gick varje afton fram till en poliskonstapel och tilltalade honom med det i södra Sverige mycket gouterade skällsordet:
»Dröft!»
Sedan fick han husrum för den natten. Men hyran ökades i allt mer stigande skala: första resan fem kronor, andra tio, tredje femton o.s.v.
Trafiken var just då mycket livlig i Malmö. Man hade en automobil ungefär på varannan människa, varav framgår att halva befolkningen ägnat sig åt chaufförens ansvarsfulla kall. Andra hälften, samt de resande, åkte.