En hel del chaufförer med bilar hade importerats från Göteborg. Vilket jag fick erfara.
En kväll kom jag ut från utställningen, trött efter att ha gått omkring där hela da’n, och ropade an en bil.
»Vatt ska’ ja’ köra hänn?» frågade chauffören på klingande göteborgska.
»Hem, vet la du!» svarade jag på samma språk, hoppade in i vagnen, satte mig till rätta och somnade.
När jag vaknade bredde den skånska slätten ut sig omkring mig, och solen steg upp i öster. Jag slog näven i bilrutan och röt:
»Hör nu, chauffören! Var i hela friden är vi?»
»När Åstorp, skölle ja’ tro’!»
»Åstorp! Vem har bett er köra hit!» vrålade jag, medan min blick sökte taxametern.
»Hänn sa’ ju, att ja’ skölle köra hänn hem», sade chauffören glatt. »Å de höss la, att hänn ä hemma i Göttebörg.»
Jag reste tillbaka till Malmö med tåg. Chauffören kom däremot aldrig tillbaka. Jag vräkte både honom och bilen i en märgelgrav.