ETT TAVELFYND
Fäderneslandet hade behandlat de båda lovande unga målarna Jönsson och Wiberg illa. Visserligen hade ingen av dem gjort särdeles mycket för fäderneslandet och inte för någon annan heller för resten, men unga målare ha i alla fall vissa anspråk på, att fäderneslandet, eller åtminstone någon av dess mera framstående innevånare, skola ta hand om dem och vara som en mamma för dem.
Detta hade fäderneslandet i Jönssons och Wibergs fall fullkomligt underlåtit. De funno ingen Mecenas, fingo aldrig ens sälja en tavla, en sak, som dock kanske berodde på, att de ytterst sällan målade några, och de voro således uteslutande hänvisade till att leva på vigg, vilket är förenat med större besvär än mången tror.
En vacker dag sken dock solen fram över Jönssons och Wibergs liv. Wibergs faster, som länge fört en tynande tillvaro, och huvudsakligen hållits uppe av sitt brinnande intresse av att få se, hur länge det skulle dröja innan hennes älskade systerson hamnade i rättvisans klor — Wibergs voro nämligen hyggligt och anständigt folk som inte gillade målare — dog till sist och efterlämnade tio tusen kronor. Gumman, som hade fullt klart för sig, att hon skulle leva i evighet, hade underlåtit att göra testamente, och pengarna tillföllo följaktligen Wiberg, som var hennes närmaste släkting. Varav följer, att gumman började vända sig i graven så snart hon kommit dit.
Wiberg bar sin sorg som en man. Han lyckades till och med behärska den till den grad, att det föreföll som om han varit nära att få flugan av glädje.
Med tillhjälp av en, på styrkan av arvet, erhållen större vigg uppträdde han på begravningen i egen frack, och gick sedan tillsammans med Jönsson och några andra likasinnade ut för att släcka sin sorg.
När han fyra dagar senare återkom till medvetande låg han, fortfarande iklädd en del av frackkostymen — skörten och halva vänstra byxbenet hade nämligen på obekant sätt förkommit — i en improviserad bädd i sin vän Brylanders ateljé, övertäckt med en duk, som påminde om en solnedgång på havet eller eventuellt en järnvägsolycka, men som i verkligheten var ett självporträtt av Brylander. Vid hans sida satt Jönsson, något blek, och omvärvd av pilsner och wichy-vatten.
Wiberg steg upp. Drack tre pilsner och granskade sedan med gillande sin exteriör i det fragment av en jungfrukammarspegel, som prydde Brylanders ateljévägg. Frackkostymen tilltalade honom ofantligt mycket mera än den i sitt ursprungliga skick gjort. Dels var den mera målarmässig, dels var den ett otvetydigt bevis på att han haft roligt.
»Är det något kvar av arvet?» frågade han Jönsson, som tycktes ha varit vaken längre än han.