»Om du tänker betala igen de fem hundra du lånade före begravningen, så har du nio tusen fem hundra kvar. I annat fall tio tusen. Men betalar du alla dina skulder, så får du snart slå ihjäl en faster till», svarade Jönsson mörkt.
»Då tar jag på mig Brylanders andra kläder, jag vet att han har det, så går vi ut och äter frukost», sade Wiberg glatt.
»Pank!» svarade Jönsson mörkt.
»Pank, sa du? Kan man vara pank, när man är så längst innerst förbaskat rik? Vi går till advokaten och hör efter, om vi inte kan få ett förskott på arvet, och se’n skall det sablar i mej ätas frukost, skall du få se.»
»Du Wiberg», sade Jönsson dröjande. »Jag har tänkt på en sak, du.»
»Vad då?» frågade Wiberg intresserad. »Vet du någon, som vi kan vigga av?»
»Nej», svarade Jönsson. »Men jag har tänkt på det. Nu när vi har så förbaskat mycket pengar, så borde vi vara praktiska.»
Wiberg betraktade Jönsson med en blandning av förvåning och förakt.
»Knubb!» sade han till sist, med en så uppriktig betoning, att det skar Jönsson i hjärtat.
»Vi borde använda pengarna så, att de inte tog slut, utan blev mera, så att vi kunde leva herrans glada dagar jämt.»