»Hm!» sade Wiberg tveksamt. Förra delen av Jönssons anförande tilltalade honom visserligen inte, men det i slutorden upprullade perspektivet rörde hans känsliga sinne. »Vad skulle vi då göra?»
»Vi kunde till exempel bli konsthandlare!»
»Urknubb!» var det enda Wiberg lyckades framstöna. Något så motbjudande hade han inte väntat sig.
Men Jönsson hade nu fått fram det värsta, och fortsatte:
»Ser du, jag har tänkt på den saken i natt», sade han. »Tio tusen ryker snart. Vi går ut ett tag och fästar och så viggar gubbarna — —»
»Än se’n då?»
»Nej, det är ju all right, men om en månad eller två är både vi och de andra lika sabla panka som förut.»
»Men vi har haft roligt», invände Wiberg.
»Ja visst! Men jag har hittat på ett sätt att göra oss förbaskat rika, så att vi kan tända cigarrerna med hundralappar, och köpa allt vad Brylander och Filbom och dom andra målar och betala vad det är värt. Passar inte det, va? Att bli mecenat och hjälpa den verkliga konsten i detta arma land, där bara såna sabla nollor som Zorn och Larsson och Liljefors säljs, medan vi konstnärer får sitta emellan. Tror du jag har glömt vad dom sa’ när jag ville hänga min ’Herre med käpp’ på utställningen, du vet? ’Herrn kan ingen anatomi. Den där ser ut, som om han behövde komma till ett ortopediskt institut.’ — »Vafasen behöver en konstnär kunna anatomi för?»
»Jaså, på det viset!» sade Wiberg glatt. »Vi skall vara mecenater. Det gillas! Men hur vill du att vi skall bära oss åt för att få så mycket pengar?»