»Vi skall öppna konsthandel», svarade Jönsson. »Men inte här, utan i New-York, och vi skall bara ha våra egna och Brylanders och Filboms och de andras tavlor och när vi tjänat hundra tusen dollars, det är lätt gjort bland den där knubben, så slutar vi, och blir bara mecenater, och då skall gubbarna få sälja, och få precis vad deras tavlor äro värda. Jag har en plan ser du!»
Och han utvecklade den.
Två veckor senare lämnade två eleganta unga män fosterjorden. Var och en av dem hade fyra tusen kalla kronor i fickan, och den ene dessutom ett par lårar futuristiska konstverk, som skulle till Amerika.
Men de reste inte samma väg längre än till Köpenhamn. Där ställde de till en större hippa på sitt hotell, vilket slutade med att en av dem fraktades till amerikabåten, medan den andre av två stadsbud sattes på båten till Korsör.
Kort därefter startades i en liten vrå av New-York Wibergs konsthandel. Det var en liten diskret affär, vackert och ganska väl inredd, men dess expositionssalong var nog att göra nästan vem som helst vansinnig. Den förde nämligen uteslutande tavlor av Brylander, Filbom och andra moderna mästare, vars namn ännu inte vunnit den klang i den nya världen som de, enligt innehavarens uppgift, hade på andra sidan Atlanten.
En vacker dag syntes i New-York American en uppgift om att en ny Rembrandt upptäckts i Italien. Varför just i Italien? Säg det! Det låter mera konstnärligt än Holland.
Den unge konsthandlaren Wiberg satte sig genast i förbindelse med tidningen, och meddelade, att han på privat väg fått veta mera om det märkliga fyndet än vad tidningen visste. Enligt den med Wibergs vackra bild prydda intervjuartikeln hade denne store konstkännare erfarit, att tavlan utan tvivel vore äkta. Den man som upptäckt den var nämligen ingen mera eller mindre än den berömde svenske konstnären Jönsson, utan tvivel Europas främste expert på de holländska mästarna. Skulle det visa sig vara riktigt vore fyndet av oskattbart värde.
Redan dagen därpå kom en ny artikel. Den celebre konstnären och konsthandlanden Wiberg hade nämligen erhållit kabeltelegram om att de båda framstående konstnärerna Brylander och Filbom undersökt tavlan, och konstaterat dess äkthet. Den ansågs vara mästarens skönaste verk. Wiberg, som ansåg att ett dylikt konstverk borde hamna på den rätta sidan av Atlanten, hade telegrafiskt erbjudit Jönsson fyrtio tusen dollars för tavlan. Han fruktade dock att anbudet skulle avböjas, då konstnären Jönsson själv var en mycket förmögen man, och antagligen inte ville sälja. Som ett exempel anförde han, att Jönsson aldrig ens sålt några av sina egna saker. Det fåtal som fanns i hans konsthandel vore de enda i världen utom konstnärens egen besittning och hade vunnits på poker. Inte ens Nationalmuseum i Stockholm ägde en Jönsson.
Denna dag stannade ungefär sextio bilar utanför Wibergs konsthandel, och herr Wiberg sålde med synbar motvilja de sju Jönsson han hade. Även fyra Brylander och nio Filberg avyttrades till höga priser. Under aftonens lopp var Wiberg mycket ivrigt sysselsatt med att ändra signaturen på Blomgrens och även Brylanders tavlor till Jönsson.
Tidigt på morgonen kom ett kabeltelegram från Europa och tio reporters, som allesammans visste vad telegrammet innehöll, och ville veta vad Wiberg nu ville göra.