Det var nämligen avslag på Wibergs anbud.
Reporterna stodo i en intresserad krets omkring honom när han läste det, och ett beundrande mummel uppsteg när han helt kallt vände på det, och på baksidan skrev ut ett nytt telegram:
»Jönsson, Europa. Sextio tusen. Wiberg.»
Kort och rakt på sak.
Inte många minuter därefter voro extraupplagorna ute, med Wibergs telegram på första sidan under rubriker sådana som: »Amerika måste äga konstverket! Berömda konsthandlare höjer anbudet. En amerikan fastän född i utlandet» och så vidare.
Wiberg glömde att räkna bilarna den dagen. Han var upptagen med att fundera på, vilket märke han själv skulle köpa.
Tavelomsättningen gick nämligen raskt. Han sålde tjugutre Jönsson, som han sade sig ha ämnat behålla själv, och endast med smärta skilde sig ifrån. Vidare sålde han åtskilliga av de mindre stora namnen, och det tycktes som om Brylander denna gång skulle falla mera i smaken än Filbom.
I fråga om Brylanders tavlor hade ju köparen själv full frihet att välja tavlans namn, en sak, som mycket tilltalade de praktiska amerikanarna. Var och en av Brylanders tavlor kunde nämligen utan olägenhet kallas vad som hälst. »Flicka med bok», Präriebrand», »Stilla vatten» eller »Porträtt av herr K.» passade nämligen precis lika bra. Brylander var en sann konstnär.
Telegramväxlingen med Jönsson fortfor. Wiberg bjöd sjuttio tusen, åttio, nittio och till sist hundra jämnt, och »kampen om tavlan» som den kallades, följdes med spänt intresse av hela publiken. De sista telegrammen voro trådlösa, ty Jönsson hade stigit ombord på en ångare och var på väg till Amerika för att visa tavlan.
När Wiberg sände ut anbudet på hundra tusen dollars, blev det en lång paus i telegraferingen. Jönsson tvekade tydligen, slets mellan begäret efter dollars och sin önskan att behålla det oförlikneliga konstverket, och publikens spänning var outhärdlig. Skulle Amerika få tavlan eller inte? Amerika hoppades på Wiberg.