Pressen var under tiden inte overksam. Samtliga tidningar telegraferade nämligen till Jönsson även de, och frågade om han ämnade antaga anbudet. Somliga fingo till svar, att han inte bestämt sig, vilket ofördröjligen meddelades i extra upplagor, andra fingo inga svar alls, och skyndade att trycka extrablad om den saken.
Wiberg sålde tavlor till svindlande priser, och hans lager hotade allt mera att taga slut, så att han måste telegrafera till Brylander och Filbom, att de express skulle sända över hela sin produktion, samt sno på och göra mera.
Till slut kom Jönssons svar. Han accepterade. Tidningarna visste det före Wiberg, och man slog redan upp extraupplagor med röda rubriker när Wiberg fick telegrammet.
Reporterna väntade sig ett uttalande av den numera store Wiberg och de fingo det.
»Amerika har segrat!» sade han enkelt.
Nya extrablad.
Wiberg mötte Jönsson vid den flaggprydda hamnen i sin nya bil. Ett trettiotal reporters från skilda delar av landet voro också nere, för att inte tala om den hurrande mängden.
Jönsson, som bar den underbara tavlan under armen, fördes i triumf till Wibergs affär, där tavlan skulle exponeras. Jönsson var lugn i det hänseendet. Det fanns ingenting att anmärka på den Rembrandt han hade. Det var en bra Rembrandt. Han hade gjort den själv.
Tavlan hängdes på Wibergs vägg och täckelset föll. Ett beundrande sorl steg upp från de församlade reporters, varefter de rusade ut, för att ge ut nya extraupplagor.
Men medan de trängde sig ut, stannade en bil utanför och en liten gubbe steg ur. Varje reporter stannade som fastfrusen, ty han kände mannen. Det var den store frankfurterkorvmiljonären Augustus P. Schniller, känd för sina stora konstsamlingar.