Augustus steg in i Wibergs konsthandel och sade:
»Är den där tavlan kommen?»
»Ja», svarade Wiberg. »Den hänger där. Vill min herre taga den i skärskådande?»
»Nä», svarade Augustus P. Schniller, »det ger jag fan i, men den skall in i min samling. Slå in den och lägg den i bilen. Här är en check på två hundra tusen. Räcker det?»
»Tja», svarade Wiberg tvekande. »Egentligen hade jag tänkt mig något mera, men för en så celeber konstsamlares skull, så får den gå för det priset. Jag vill gärna ha den placerad i en fin samling.»
»All right!» sade Augustus P. »Min är den finaste i världen. Adjö.»
Men i dörren vände han sig.
»Skicka hem ett halvdussin Jönsson, Brylander och Filbom samtidigt.»
Wiberg och Jönsson lämnade inte Amerika för att bli mecenater. De äro fortfarande kvar och ha vid det här laget sålt flera Rembrandt än mästaren någonsin målat. Smaken för Brylanders och Filboms alster har gått över där ute, men lika fullt köpte Wiberg en tavla av Filbom här om dagen, för gammal bekantskaps skull.
Trogen sin en gång uttalade princip betalade han precis vad den var värd.