"Gudskelov för det då! Jag längtar inte efter att få träffa honom.
Hoppas att han begått självmord eller något annat förståndigt."
"Vad nu hava hänt?" frågade Ferati.
"Åh, ingenting just. Det blev visst bara något hinder med hans telegrafering, och han är antagligen litet nervös nu. Jag tycker inte om nervösa personer. I synnerhet när de ha skjutvapen.
Se Bob och jag intervjuade en sårad i förmiddags, det vill säga, jag intervjuade, och Bob hade mera ett dränggöra, han stenograferade, så att den saken var alldeles i sin ordning. Fransmannen hade varit med om en sju helsikes drabbning, och var alldeles smäckfull av intressanta detaljer, som han inte önskade något högre än att få genom mig sprida ut i världen. Han gick på och pratade en hel timme nästan, och jag samlade materialet och gjorde naturligtvis med min vanliga skicklighet en verkligt intressant historia av det. Han hade förmodligen hållit på att prata än om jag inte till slut bett sjukbärarna bära bort honom och då grät han av sorg över att behöva skiljas från mig. Han hade aldrig förr träffat en så tjusande personlighet, sa han.
Well, Bob och jag åkte till den bondstuga, där vi mot ersättning av en mindre förmögenhet lyckats få kvarter, och Bob föreslog, att vi skulle gå in i var sitt rum och skriva ut telegrammen eftersom vi hade god tid. Vi behövde ju inte kabla förrän klockan två.
Det gjorde vi, och på en halvtimma gjorde jag ihop en korrespondens, som för all framtid kommer att betraktas som en av amerikanska journalistikens skönaste pärlor.
När jag höll på med de sista raderna öppnade Bob dörren:
"Är du färdig snart, Harry?" sade han. "Så få vi sällskap till telegrafen."
"Visst", sade jag. "Vänta bara i sex rödkindade sekunder så kommer yours truly som en oljad blixt."
"Nej, vet du", sa han då. "Jag tror att jag går ensam till telegrafstationen, och eftersom du ju kan behöva lite vila, så låser jag till om dig och tar nyckeln med mig." Och så slog han igen dörren.