Detta var ju precis vad man kunde vänta sig av Bob Hyes, så jag blev inte alls förvånad utan tvärt om.
"Lås du!" sade jag. "Jag skall snart bryta mig ut igen."
"Det är en stark och bra ekdörr den här!" svarade han.
"Well, folk är väl inte döva här i huset i alla fall. Jag skall föra ett sådant helsickes liv, att jag snart skall bli utsläppt, om inte annat, så på en stege genom fönstret."
"Jag skall säga, att du är full och galen, och inte får släppas ut!" svarade fähunden. "Om du vet någon mer möjlighet att komma ut, så gör mig den tjänsten och nämn den, så att jag kan få nöjet att förebygga den. Inte? Nej, inte jag heller. Ja, ajöken då. Var inte ledsen. Jag skall telegrafera till din tidning att du vågat dig för långt fram och ligger svårt sårad på ett militärsjukhus."
Med det gick han nedför trapporna, men kom snart upp igen.
"Hör du Harry", sade han. "Om du hoppar ut genom fönstret, så bryter du nog nacken. Gör det!"
Se'n gick han, gudskelov, definitivt.
Jag satt kvar och tänkte. Ut måste jag, även om jag skulle följa Bobs råd, och hur det var tilltalade det mig inte precis. Jag slog trumvirvlar på dörren, men inte en själ kom. Då gjorde jag, som alla sköna riddardöttrar brukade på den gamla, goda tiden. Jag band ihop mina lakan och hissade mig ut.
När jag var tre meter från marken släppte knuten som höll ihop lakanen och jag hamnade i en blomsterrabatt. Sammanträffandet med moder jord var inte särdeles behagligt, och förbättrade inte precis mitt utseende, men alla ben och grejor höllo, och förresten ser nästan varje anständig människa ut som en buse här nere.