"Min själ är matt i dag och jag kan tydligt höra sfärernas musik och jag vill helst vara i fred. Men som jag vet att du aldrig går förrän du fått veta allt som inte angår dig, och som jag vill bli av med dig så snart som möjligt, skall jag berätta historien för dig.
Ser du, Bob tycker inte om att bli förekommen när det gäller att skicka fria fantasier för många cent ordet över till Staterna, och så länge han åtnjuter förmånen av mitt umgänge kan ju den saken inte undvikas. På det viset inträffar ibland episoder och på grund av en dylik har han i flera dagar letat efter mig överallt.
Jag har varit litet svåranträffbar, det är sant, för jag ville inte göra honom något illa, men i går träffade han mig i alla fall. Charley Reeves från Oklahoma Worlds Herald och jag hade nämligen fått tag i en Londontidning, och blevo så glada över att få läsa lite nyheter härifrån krigsskådeplatsen att vi glömde allt, och gingo in i en bondstuga för att läsa.
Innan man anade något ont steg Bob Hyes in och fick syn på mig. Han vrålade genast till på det där mindre gentlemanlika sättet, som de ha där nere i sydvästern, och började göra en strategisk förflyttning av smärre möbler i riktning mot mig.
Charley och jag insågo ju att något måste göras, och som man inte bör uppskjuta tills i övermorgon det som man inte kan undvika att göra tvärt, tog jag, som är gammal Rugbyspelare, honom strax ovan knäna och spräckte en golvplanka med honom medan Reeves, som är mera bekväm av sig, satte sig på hans ansikte för att få honom lugnare. Själv satte jag mig på hans knän. Det var inte så komfortabelt, men jag är inte pretentiös.
När Bob så småningom blev mera stillsam, flyttade Charley sig till mellangärdet och frågade efter Bobs ärende.
Jag har alltid sagt att Bob aldrig kommer att nå samhällets tinnar, emedan vanlig enkel hövlighet inte ingått i hans uppfostran. Om han nu lugnt och behärskat talat om för Charley, att huvudsakliga anledningen till hans besök var en önskan att skära öronen av mig, så är det ju möjligt att Charley inte skulle lagt sig i den saken utan återgått till Londontidningen och låtit oss ensamma sköta den affären.
Men nu började han i stället beskriva Charleys utseende på ett sätt, som just genom sin påtagliga sanningsenlighet sårade Charley i hans innersta. Efter denna olämpliga början bad han Charley göra honom den tjänsten att slå mig i skallen med något tungt, samt slutade med ett bestämt löfte att mörda oss båda när han kom upp, vilket i hög grad minskade utsikterna för att vi någonsin skulle resa oss.
"Bob!" sade jag emellertid vänligt till honom. "Är du på något sätt stött på mig?"
"Mordbrännare!" svarade han, vilket jag tydde som ett jakande.