"Bob!" sade jag. "Jag tycker inte om, att folk går omkring och äro stötta på mig, och därför vill jag föreslå en uppgörelse."
"Jag går med på en förlikning", svarade Bob, "om du ger mig skriftligt på att du begår harakiri inom tjugufyra timmar."
"Det vore ett bra sätt att få saken ur världen", svarade jag. "Men nästan enklare för Charley och mig vore att sitta kvar här tills du dör."
Här avbröt Bob samtalet genom ett litet försök att komma upp, som endast avvärjdes genom att Charley återtog sin gamla sittplats en stund. När Charley flyttade sig tillbaka var Bobs ansikte både lugnare, blåare och plattare än förut.
"Mina ord kunna inte uttrycka med vilken njutning jag kommer att skära halsen av Charley Reeves vid första möjliga tillfälle", flämtade Bob, så snart han åter kunde andas. Och jag tror att han menade det.
Well! Vad var att göra. Charley satt visserligen och läste tidningen, men jag hade ingenting att läsa, och det började bli lite långsamt för mig. Och förresten är min tid dyrbar och jag hade inte råd att slösa mera av den på ett sådant föremål som Bob Hyes. Alltså beslöt jag att söka träffa en överenskommelse med Bob.
"Bob", sade jag.
"Falskspelare", svarade han. Men jag fäste mig inte vid det.
"Vi är i Frankrike nu, Bob", sade jag.
"Jag önskar, att ni vore i Gehenna. Charley och du finge singla slant om den hetaste platsen."