"Vad tusan menar du med det där?" frågade Bob mig ilsket på
Förenta-Statska.
Jag anlade ett ytterst förvånat uttryck, och Charley, som förstod att något var i görningen, följde exemplet.
"Nej nu talar han verkligen engelska", sade jag. "Och nyss sade han till oss, att han var fransman och bara kunde franska."
"Det här begriper jag inte", sade Bob. "Vad tjänar de lögnerna till?"
"Han talar förresten bruten engelska också", sade jag till bonden. "Så engelsman är han inte."
"Det där bör noga undersökas", sade bonden och gick närmare intill Bob.
"Det förefaller mig som om dialekten vore tysk", anmärkte Charley, som äntligen fått klart för sig vad meningen var.
"Och han bjöd mig pengar för en tjänst", röt fransmannen. "Nu, förbanningen—"
Till sakens vidare utveckling voro Charley och jag overksamma men intresserade åskådare. Men när Bob började önska att han aldrig blivit född, ingrepo vi med risk för våra egna liv och förklarade för fransmannen att vi misstagit oss. Det var inte tysk utan amerikansk dialekt, som Bob talade.
Tja, se'n var det ingenting mer än att bonden med fransk artighet bad Bob tusen gånger om ursäkt och körde honom i en skottkärra till röda korset. Charley och jag firade, som sagt, det lyckliga förloppet med en liten hippa.