"Om? Säkert! Ett par tjog slagskepp med stjärnbanéret under gaffeln för att nu inte nämna några dussin kryssare och annat smått och gott. Tror ni att onkel Sam skulle tillåta det här lilla landet att kallblodigt mörda en av hans ädlaste och mest framstående män. Nädå! Det är bara i Mexico sådant går för sig. Försök inte, lilla françois. Mig bluffar ni inte."
Med en knyck drog Harry Taylor fram vänstra manschetten, tog upp en blyertspenna ur västfickan och började skriva.
"Vad gör ni?" frågade överstelöjtnanten.
"Antecknar!" svarade Harry med belåten min. "Det är minsann inte varje dag man har en så'n här tur, må ni tro. Ställd inför ståndrätt, och hotad med skjutning. Jo, jag tackar jag. Bestulen på tuggtobak, och lämnad utan alla livets njutningsmedel. Det blir minst—"
"Tyst, herre! Här är det jag som för ordet!" röt överstelöjtnanten.
"Minst fyra spalter med porträtt. Och vilka rubriker sedan! Nog trodde jag, att jag skulle hitta en och annan sak som skulle komma gubbarna hemma i Montana att sätta sig upp och se efter vad som hände, men inte—"
"Herre! Ni blir bortförd och skjuten ögonblickligen om ni inte tiger."
"Inte trodde jag, att det skulle bli en så helsickes fin historia", fortsatte Harry Taylor ogenerad. "Nu medan jag har herrarna så här på ett ställe och ni inte har brått som vanligt, så skall jag passa på och göra en liten intervju. Vad säger ni, överstelöjtnant? Tror ni att kriget går igenom?"
"Monsieur Taylor! Har ni klart för er, att ni står överbevisad om spioneri och när som helst kan vänta att bli skjuten?"
"Puh, puh! Vi skall inte tala vidare om den lilla historien", sade Harry. "Den har jag för länge sedan förlåtit er. Tala inte om den! Den har givit mig material för ett uppseendeväckande telegram och saken är klar. Nu vill jag bara ha några upplysningar—"