"Erkänner ni?" frågade överstelöjtnanten.
"Erkänner vad?"
"Att ni sökt utforska militära hemligheter såsom trupprörelser och dylikt. Att ni sökt fotografera viktiga fältbefästningar och att ni sökt uppsnappa rapporter med mera."
Harry Taylors ansikte avspeglade en lätt förvåning.
"Sure!" sade han. "Det är klart att jag erkänner det. Det är ju det jag är här för."
"Han erkänner!" sade överstelöjtnanten till ståndrättens övriga medlemmar. "Han erkänner att han är utsänd för att spionera."
"Det är klart!" sade Harry Taylor. "Tror ni att jag reser tvärs över halva världen hit för att få mina nyheter via New-York? Tror ni, att en krigskorrespondent av min kaliber nöjer sig med de magra och utan verklig virtuositet tillverkade osanningar, som den där jycken som sköter reklamen för er generalstab skickar ut? Tror ni att en karl som jag nöjer sig med att ligga stilla två timmars resa från armén, när han lika gärna kan vara där framme och se själv? Sällan!"
"Spioneri straffas med döden", upplyste överstelöjtnanten. "Ni har erkänt er skyldig, och kommer alltså att dömas till döden och arkebuseras inom två timmar."
"Inte!" sade Harry Taylor. "Tusan också, att ni har knyckt min tobak. Jag pratar aldrig så bra som när jag har en liten buss vid högra sidan av underläppen. Arkebuseras, sa ni! Det är ju ett finare namn på skjutas, det! Ni skulle skjuta Harry Taylor från Montana? Käre vän, det tror jag inte att ni lyckas med. Det har aldrig lyckats någon förut."
"Har ni något att anföra till ert försvar?"