Tyst och stilla steg Erlandsson in i salongen—för mindre gick det inte av—och satte sig att vänta på sin hustru. Hon kom vid tredje hostningen och stannade förvånad i dörren.
"Hur i Herrans namn kom ni in?" sade hon med rätt hög röst och stirrade förvånad på Erlandsson.
"God afton, lilla Adolfine!" svarade Erlandsson leende.
"Hur vågar ni använda mitt förnamn?" kom motfrågan snabbt och offensivt. "Vem är ni, förresten, och vad vill ni?"
"Känner du inte igen mig, Dolfi lilla?" frågade Erlandsson road.
"Nej, det gör jag inte, och jag är alldeles säker på att jag aldrig sett er förut."
Hon granskade honom litet närmare, och bleknade.
"Himmel!" skrek hon till. "Han har Mikaels kläder på sig! O, Gud!"
Bang! Salongsdörren slogs igen och låstes. Erlandsson var fånge.
Men han tog saken mycket lugnt.