"Det här var sannerligen bättre än jag väntat mig", sade han till sig själv. "He, he, he! Tänk att min hustru inte känner igen mig. Hon väntade sin fule, medelåldrige man, och så kommer i stället en bildskön yngling. Stackars Dolfi! Men hon blir så mycket gladare när hon får veta hur det är."
Under tiden telefonerade fru Erlandsson efter polis, och det dröjde inte länge förrän sju handfasta konstaplar med viktiga miner och hårda nävar stego in i salongen, med fru Erlandsson som arriärgarde.
"Grip mördaren!" skrek hon. "Han har min mans kläder på sig. Han har mördat och rånat min Mikael."
Mikael log, men leendet utslätades hastigt när konstaplarna kastade sig över honom och efter att ha pucklat om honom placerade ett par handbojor på hans smala armleder.
"Kom med nu utan att bråka!" sade en av dem. "Och om du visar var du gömt liket, så kanske straffet blir mildare."
"Mina herrar", sade Erlandsson, med den mest förtroendeingivande röst han kunde åstadkomma. "Lugna er ett ögonblick? Det här är endast ett skämt."
"Det där kan du säga till kommissarien", sade konstapeln. "Kom med nu och håll käft."
Men nu intervenerade fru Erlandsson.
"Stopp ett ögonblick!" sade hon. "Han kanske talar sanning. Min man har så'na där idiotiska påhitt ibland. Vem är ni?"
"Känner du verkligen inte igen mig, Dolfi?" sade Erlandsson ömt. "Jag är ju din egen lille man."