Det galltjut fru Erlandsson uppgav väckte uppseende i de tre närmaste kvarteren.
"Min man! Vilken fräck usling! Denne knoddsköne bandit vågar påstå att han är min käre, fule och litet enfaldige, men dock så beskedlige man."
"Nä hörru! De där är för grovt", sade polismannen. "Nu åker du med."
Och gripen av fjorton starka armar, fördes Erlandsson mot dörren. Men då blev Erlandsson på allvar rädd.
"Stopp!" skrek han. "Jag är Erlandsson. Jag har bara paraffinerat mig i ansiktet så att jag är litet svår att känna igen. Adolfine! Jag är Mikael. Om du inte känner igen mig, så titta på födelsemärket, som jag har på magen."
"Tag bort skurken", kved fru Erlandsson, halvt avsvimmad.
"Men Dolfi lilla! Dolfi! Titta på födelsemärket!" bad Erlandsson bevekande. "Så känner du säkert igen mig."
I detsamma öppnades dörren och Hilmér klev in.
"Vad är det för väsen här inne?" frågade han. "Det hörs ju över halva sta'n."
"Hilmér!" skrek Erlandsson. "Gudskelov att du kom! Rädda mig! Jag har paraffinerat mig i ansiktet så att Dolfi inte känner igen mig, och inte vill hon titta på födelsemärket heller. Och nu låter hon polisen ta mig. Hilmér, gamle vän! Säg att du känner igen mig."