Hilmér betraktade sin vän länge och noggrant och smålog.
"Nå", sade konstapeln. "Känner herrn igen honom?"
"Det är tvivelaktigt!" sade Hilmér och arrangerade sitt ansikte så, att det uttryckte tveksamhet. "Vissa detaljer tyder på att det kan vara han, andra på att det inte är han."
"Det här är jag!" kved Erlandsson.
"Jag kan inte yttra mig bestämt förrän jag får tala med honom om någon sak, som jag säkert vet, att bara Erlandsson och jag känner till."
"Gör det, Hilmér!" bad Erlandsson, "så ska du få se, att det är jag."
"Till exempel den där hundralappen, som du lånade av mig i förra månaden", sade Hilmér.
"Vilken hundralapp!" utbrast Erlandsson förvånad.
"Han minns det inte", sade Hilmér med bestämdhet till konstaplarna. "Det är inte Erlandsson."
Redan hårdnade polisgreppen i hans armar, när Erlandsson skrek till: