"Jo, jo, jag minns!"
"Stopp lite", sade Hilmér. "Det kanske är han i alla fall. Minns du hur det gick till när du lånade den?"
"M—nej—jag menar jo."
"Nå, berätta då!"
"Jag bad dig låna mig hundra kronor, och jag fick det!" sade Erlandsson enkelt.
"Stämmer!" instämde Hilmér. "Men jag är inte riktigt övertygad än.
Betala igen pengarna, så skall jag tro dig. Det är klart", sade han till
poliserna, "att karlen inte betalar Erlandssons skulder, utan att det är
Erlandsson."
"Naturligtvis inte!" ansågo dessa.
Det var ett mycket pinsamt ögonblick för Erlandsson, men han behärskade sig och överlämnade etthundra kronor till Hilmér, som genast lät det orättfångna godset försvinna i sin ficka.
"Nu känner jag igen honom!" sade Hilmér. "Det är Erlandsson. Alldeles tvärsäkert. Egendomligt att jag inte kände igen honom förut. Herrarna kan låta honom gå."
När konstaplarna gått, steg Erlandsson långsamt fram till Hilmér, spände ögonen i honom och sade sakta och tydligt: