Sanningen i det sista yttrandet var så påtaglig, att det blev tyst en stund. Så tog Taylor åter ordet.
"Här sitta vi, sju stycken fantasifulla unga män. Ett par av oss äro vida berömda krigskorrespondenter, ett par andra tro att de äro det, och resten hoppas bli det på den här resan. Men ingen av oss kommer så nära de ställen där det händer saker och ting, att han kan höra kanondundret. Jag kan knappt påminna mig att ha sett en tysk i mitt liv och hade väl aldrig fått se en sårad heller, om inte van Weide ramlat av hästen i förgår."
"Jag slant!" sade van Weide generad.
"Slant? När du satt på en häst? No, sir! Du rider lika illa som du skriver. Men i alla fall, medan man sitter här och inte får veta mera än de officiella lögnerna, fordrar publiken att man skall hålla den à jour med allt vad som händer här, från fältslag ned till kommenderande generalens frukost. Och inte det minsta samarbete mellan kollegerna, så att om jag, som tycker om enkla vanor, telegraferar att han ätit havregröt och druckit vatten, så ger Wilson i Harristown Tribune honom kall kyckling och bourgogne mitt på blanka förmidda'n."
Men i går lyckades jag i alla fall få litet fakta att bygga en korrespondens på. Jag fick fatt i en stabsofficer som för ögonblicket inte tycktes ha så förbaskat brått, som de där kurrarna alltid har. Jag högg honom i knapphålet, gav honom mitt kort och sade:
"Monsieur överste, eller vad ni är. Jag har rest hit från Amerika för att se krig, men har ännu inte fått se något. Att ni inte för oss omkring och visar oss slagfält kan jag förstå, eftersom slagfälten alltid stanna på den tyska sidan, men skulle det inte vara möjligt att få se en soldat? Bara en enda, om ni så vill, och det behöver inte vara av den bästa sorten. Han må gärna ha en liten skavank. Ser ni, jag skulle så gärna vilja vara i stånd att säga, när jag kommer över pölen igen, att jag sett något av kriget."
"Monsieur!" sade han högdraget. "Ni vet, att vi inte uppmuntrat pressen att sända representanter."
"Sure!" sade jag. "Men jag behöver ingen direkt uppmuntran. Jag är inte hårdbjuden."
"Jag vill uttrycka mig tydligare, monsieur", sade han. "Vi önska inga korrespondenter i detta krig."
"Jag skulle gärna vänta till nästa, herr generalmajor och riddare", sade jag. "Men jag har absolut inte tid. Livet är ju så kort."