Den kvällen dog den rike garvare Erikson av slag. Petrini fick inte veta det förrän morgonen därpå, men då blev han samtidigt underrättad om att Olsson redan varit där, klädd i frack och vit halsduk mitt på blanka förmiddagen, beklagat sorgen och givit änkan en stor bukett vita rosor. Som en liten erkänsla för denna sin finkänslighet hade han fått beställning på hela begravningen. Det skulle nämligen bli en mycket storslagen affär och änkan var för medtagen för att sköta om någonting.
Petrini var en av de mest uppriktigt sörjande vid garvare Eriksons bår, och han välvde i sin hjärna vilda planer på att slå sin lika obetydlige som besvärlige konkurrent ur brädet.
Så sjuknade borgmästarens fru. Kjorteltelegrafen meddelade, att hon var mycket dålig och att slutet kunde väntas när som helst.
Då insåg Petrini att stunden var inne, då han skulle göra sitt stora slag, och skrudad i sin begravningsfrack, hög hatt med högt sorgband och svarta handskar steg han upp till borgmästaren, som blek och förstörd tog emot honom i rummet utanför sängkammaren.
"Herr borgmästare!" sade Petrini med stark, om än ganska sorgbunden stämma. "Det har kommit till min kännedom att fru borgmästarinnans slut väntas när som helst, och då ju givetvis stadens förnämsta dam skall sova sin långa sömn i en kista från stadens förnämsta begravningsbyrå, tog jag mig friheten att gå hit för att taga mått. Så lovar jag att kistan skall stå färdig närhelst fru borgmästarinnan behagar avsomna."
Borgmästaren stirrade på Petrini och kippade efter andan, men innan han lyckats få fram ett ord slogs sängkammardörren upp, och där stod fru borgmästarinnan, klädd i sin vita nattdräkt, men med hälsans rosor på kinderna.
"Kasta ut karlen, Albert!" skrek hon. "Ut med det nötet. Vill han ta mått till kista på en levande människa?"
Hur Petrini kom ut kan han inte bestämt säga. Det gick för snabbt. Men när han plockade upp sig från gatan kände han sig i starkt behov av en mjukbäddad och behaglig liggplats av sitt eget fabrikat.
Nu är han borta från Barbacka. Men f. likkistsnickaren, numera fabrikör Olsson, som är rangerad karl, gift med garvaränkan, husägare, stadsfullmäktig och väntar på Vasen, säger alltid när hans namn nämnes:
"Petrini var det inget fel på. Men han var för energisk för sitt yrke."