I TRAPPAN
Nathanael Lundbom hade stannat i sta'n över natten och låg nu ensam i våningen, ty familjen var på vischan och njöt av mygg och lantluft. Det var alldeles tyst i våningen. Till och med klockorna hade fått permission, det var bara den evinnerliga gökklockan inne hos Bergfelts som tjatade med sitt kuku varenda kvart.
Lundbom hade alltid hatat den gökklockan.
Nu låg han vaken och slö, klockan var visserligen tio, men det gav han katten. Han hade varit på sammanträde dagen förut, och det blev sent. Det var därför han låg i stan.
Rrrrr! Det kom en lång och ilsken ringning på tamburklockan.
"Ring ni!" sade Nathanael Lundbom uppmuntrande. "Det mår ni bara bra av.
Gno på! Sätt fingret på knappen och tryck. Det är så enkelt, så."
Men det kom ingen mera ringning, fastän Lundbom med spänning väntade.
"Kanske det var posten!" mumlade han och stack ett ludet ben över sängkanten. "Jag får allt lov att se efter den saken."
Enkelt och flärdfritt klädd i bara nattskjortan steg Lundbom ut i tamburen, kikade försiktigt för att se, att ingen var i trappan, öppnade se'n dörren och smet ut.
Riktigt, det låg något i brevlådan. Sablar! Vad det var kallt på trappstenen.