Lundbom öppnade brevlådan och tog ut brevet. Samtidigt öppnade någon annan ytterdörren där nere, en vindpust flög genom trappan och Lundboms tamburdörr slog igen med en skräll. Med förtvivlan i blicken kastade Lundbom sig mot dörren, men den var obeveklig. Nathanael stod utestängd i en bättre trappuppgång, klädd i nattskjortan klockan tio förmiddagen.
Lätta fruntimmerssteg närmade sig uppför trappan, och det fasansfulla i situationen trängde sig allt mera inpå Nathanael. Det var ingen tid att tveka. Han smög sig ljudlöst uppför trappan. Stegen följde.
"Det var mig ett sabla fruntimmer att bo högt", tänkte Lundbom, som redan smugit förbi generalkonsulns i andra våningen, manufakturhandlarens i tredje och var på väg till urmakarens i fjärde.
Stegen följde!
Lundbom svor för sig själv, tills han slog stortån i ett trappsteg. Då svor han högt.
Genast stannade stegen. Nathanael stannade också. Med den skadade stortån i handen och ett stort lidande avspeglat i de ädla dragen.
"Är det någon där?" frågade en något darrande kvinnlig röst.
"Nä!" svarade Nathanael i hastigheten.
"Hjälp!" sade den kvinnliga rösten i rätt hög tonart.
"Fröken skall inte vara rädd", svarade Lundbom vänligt. "Det är inte farligt alls. Bara ni inte går högre upp."