Det samlades nu rätt mycket folk utanför huset, och portvaktsfrun fortfor att skrika:
"Hjälp! Lidberg! Mordbrännare! Oss välsigna och bevara!"
"Han mördar henne nog snart", sade den församlade allmänheten.
Nathanael gick in i portvaktsfruns bur och drog henne vänligt men bestämt från fönstret.
"Mördare! Sablars blod! Brandkåren!" skrek portvaktsfrun i diskant, så att en lomhörd fru i nästa kvarter sade till sin kanariefågel: "Kvittrar du, lilla pippi?"
"Nu mördar han henne!" sade allmänheten, och poliskonstapeln i butiken ringde efter mer förstärkning.
När Nathanael fått in portvakts frun, band han henne till händer och fötter och stoppade en handduk i munnen på henne. Då tystnade hon.
"Nu har han mördat henne, och ingen polis finns här", sade allmänheten och gick hem för att skriva insändare om saken i Dagens Nyheter.
Äntligen hade Nathanael Lundbom lugn omkring sig, och han kunde börja söka efter en nyckel som gick till hans tamburdörr.
Då gjorde han en upptäckt! Han hade sin egen nyckelknippa i handen. Hade haft den hela tiden sedan han gick ut för att öppna brevlådan.