"Men käre Manfred…."
"Kalla mig inte 'käre Manfred', otrogna kvinna! Ha! Här skall flyta blod!"
I verkligheten flöt där redan blod, för Napoleonsons näsa var nästan krossad.
"Han bröt sig in, Manfred, för att stjäla bordsilvret, och …"
"Lögnerska!" vrålade Bergman med kursivstil. "Bröt han sig in i sängkammargarderoben? Vill du påstå det? Trodde han att bordsilvret fanns där? Va? Vem låste om honom? Svara, eller jag dödar dig."
Och han gav Napoleonson, som höll på att hämta sig, en smocka till.
"Jo, det gick till så här. Han…."
"Tyst! Jag vill inte höra dina lögner. Jag stackars bedragne make! På knä! På knä! Ha!"
Sakta snyftande gjorde fru Bergman min av att sjunka på knä vid sin makes fötter, men kommen knappast halvvägs tvärstannade hon med sina brinnande blickar fixerade på hans rockuppslag. Med ett hastigt grepp tog hon tag i det, och höll upp ett ljust hårstrå under Bergmans näsa.
"Manfred, var har det här hårstrået kommit ifrån", frågade hon skarpt.
"Var har du varit?"