Den vrede hämnaren blev ögonblickligen spak.
"Det … det … är ingenting, Gudrun lilla. Jag vet inte alls hur det kommit på min rock, lilla älskade Gudrun", sade han milt men besvärat.
"Du vet det, Manfred!" sade fru Bergman olycksbådande. "Det är alldeles guldgult, och du vet, att jag varit brunett ända se'n september förra året."
"Men, lilla, snälla, rara, söta, himmelska, förtjusande, älskade Gudrun, jag…."
Mer hörde inte Napoleonson, för just då smet han stillsamt och diskret.
Han har aldrig mera sökt försäkra Bergmans bordsilver. Han anser att det är onödigt så länge frun finns i huset.
DEN GAMLE KAMRERNS JULAFTON
Den gamle kamrern lade ned jultidningen, där han nyss läst den sedvanliga vackra och som varnande exempel särdeles lämpliga berättelsen om den ensamme gamle kamrerns ensliga jul, och såg ut genom fönstret. Där ute föll snön sakta i stora flingor, som den så ofta gör om julaftonen i berättelser, men så sällan i verkligheten, gaslyktorna voro redan tända, fastän klockan var bara fyra, en tät ström av förnöjda människor drog förbi, och de framilande slädarnas bjällror pinglade melodiskt.
Den gamle kamrern tänkte. Hur likt hans öde var inte dens, som han nyss läst om i jultidningen. Alltid ensam och övergiven, övergiven till och med en sådan kväll som denna, då alla människor, glada och leende, samlades kring sina festligt smyckade julgranar. Den gamle kamrern blev fuktig i ögonen, och han kom ihåg sin syster Beata, som han inte besökt på femton år.
"Om jag skulle hälsa på hos henne i kväll", sade han tankfullt till sig själv. "Det kanske skulle vara trevligt för ombytes skull. Så får jag väl köpa några presenter till hennes ungar, jag tycker mig minnas, att hon har en hel del."