Medan vi voro i denna vackra ställning anlände min värdinna, som hört den vettskrämda pigan tala om att jag hade en stor orm inne hos mig och ville ha reda på vad jag nu hade hittat på igen. Polly lindade ögonblickligen upp sig och kom emot henne.
Värdinnan gav till vrål, som kom Olssons att banka ilsknare än vanligt, och försökte smita, men det lyckades inte. Polly tog henne tvärt om livet, placerade henne i ett hörn och började så smått kurtisera henne. Jag undrar om inte Alfred gjort ett misstag när han trodde att det var en hona.
Fruntimmer ha mycket svårt att finna sig i litet ovana situationer, det förstod jag när jag såg värdinnan. Hon tycktes nämligen inte fatta att Polly var mycket snäll, utan satt likblek i sitt hörn och tjöt tills Polly stoppade sin stjärtspets i hennes mun som en munkavle. Jag antar att skriket tog på Pollys nerver.
Jag begagnade tillfället att kläda mig, medan jag förgäves sökte lugna värdinnan med upplysningen att Polly inte åt mer än en gång var sjätte månad. När jag fått på mig kläderna, antog jag min allra oskyldigaste uppsyn och närmade mig dörren. Polly märkte inte avsikten förrän det var för sent, så att jag hann smita ut och stänga. Men jag fick ju slå igen dörren mitt i ansiktet på henne. Så tog jag rock och hatt och gick för att telegrafera till Uddevalla.
Polly väntade mig utanför porten. Hon hade krupit ut genom ventilen och klättrat ned för stuprännan. Nu dansade hon omkring mig och viftade på stjärten och var tydligen mycket glad över att ha fått fatt på mig igen. Alfred hade rätt. Hon var verkligen tillgiven.
Det blev rätt folktomt på gatan, där jag gick fram med Polly ringlande bakom mig; men på ett respektfullt avstånd följde en alltmer tätnande folkmassa. Så syntes en pickelhuva lösgöra sig ur massan och en poliskonstapel närmade sig hotfullt om än något tveksamt.
"Vad är det?" frågade han och pekade på Polly från tio meters avstånd.
"Det är en boaorm", upplyste jag.
"Är det herrns orm?" frågade han vidare.
"Nej!" svarade jag sanningsenligt. "Det är Alfreds orm."