Främlingen vände bladet i tidningen och började läsa fotbollsnotiserna.
Bob Kelly låtsades han inte om.
"Hör du, Bob", sade Eddy, bartendern. "Nu kan det vara nog med det där. Om en person, som till och med bor här på hotellet, vill gå in till den här baren och dricka vatten eller va tusan som helst, och läsa sin tidning i ro och fred, utan att tala med en så'n där skrävlande, tjock drulle som du, så har han rätt till det, och hör se'n. Du äger inte hotellet."
"Lägg dig inte i det här, annars skall jag ändra om dig i ansiktet", svarade Bob. "Karlen skall säga goddag, eller titta på mig, se'n skall jag inte bry mig om'en. Men jag går aldrig in på, att han står så där och låtsas som om jag, Bob Kelly, inte existerade."
Eddy log.
"Du skulle aldrig våga vara så uppkäftig om inte karlen vore så mycket mindre än du", sade han. "Du är sex fot och tre tum lång, och väger över tvåhundra pund, och den där ynglingen väger säkert inte mera än etthundratrettio. Mot en karl, som är större än du, skulle du försöka imitera en gentleman i uppförandet."
"Jag ger fanken i vad du säger", svarade Bob. "Nu är saken den, att karlen skall hälsa på mig."
Med det lyfte han sitt glas mot främlingen och sade skål. Främlingen såg honom inte.
Då lade Bob sin väldiga näve på främlingens axel.
För första gången såg främlingen upp från tidningen. Han tittade ett slag på Bob, smålog stillsamt, nickade och höjde sitt glas.
"Tror du att jag skålar i lemonad", röt Bob.