Men när han promenerat ett stycke råkade han sticka handen i fickan och kände då den stora, granna apelsinen där. Han ville inte ha den, alltså tog han upp den ur fickan och lade den lugnt och stillsamt ifrån sig på gatan.
Detta hade ju varit gott och väl, om det inte hade råkat hända på krönet av Hamngatsbacken. Under andra omständigheter hade apelsinen legat lugnt kvar på sin plats, men nu gav den sig i stället i väg nedåt backen med alltjämt växande fart. Bergfeldt följde efter i något lugnare tempo, och när apelsinen fastnade i en rännsten hjälpte han den vidare på väg med sin käpp. För det var ju i alla fall hans apelsin.
Detta gjorde att de passerandes intresse, som hittills varit fastknutet vid den rullande sydfrukten, med ens intensifierades och kopplades över till Bergfeldt. Folk stannade och granskade honom för att se om han såg samhällsfarlig ut, några yngre medborgare började följa efter honom, och till sist, nära slutet av backen, klev en ordningens väktare gravitetiskt över gatan och närmade sig Bergfeldt, som lugn och oberörd traskade sin väg framåt.
Konstapeln stoppade honom diskret genom att ställa sig framför honom och frågade barskt:
"Hönnu hänn! Va menar hänn me att rulla apelsin?"
Bergfeldt mönstrade kritiskt sin vederdeloman från kaskens blanka mässingsknopp till spetsarna av hans brednosade skor och när polismannens tecken till begynnande nervositet blevo tillräckligt tydliga, svarade han med en motfråga:
"Vad brukar man mena när man rullar apelsin?"
Konstapeln bleknade. Han hade inte väntat sig ett svar som stod i så oproportionerligt förhållande till hans fattningsgåvor och som vanligt i sådana fall tillgrep han maktspråk.
"Hänn får inte lov att rulla apelsin här", sade han.
"Jag rullar inte", svarade Bergfeldt milt. "Det är apelsinen som rullar själv."