"Nej, det blir nog minst halshuggning", förmodade Bergfeldt. "Och kanske rent av förlust av medborgerligt förtroende för alltid till på köpet."
"Nu går det för långt", råmade konstapeln. "Kommer hänn med i godo?"
"För det första har ni redan konstaterat att jag kommer att göra vildsint motstånd, för det andra har ni rätt i det, och för det tredje går det nog illa för er om ni hindrar mig att fortsätta min väg fram."
"Hotelser också! Kom!" Och polisnäven grep kraftigt tag i Bergfeldt.
"Nej", sade Bergfeldt. "Jag skall inte gå med er. Men ni kan få gå med mig till Karolinska institutet. Jag skall dit för att undersökas. Jag kom nämligen i morse från kolerasmittad ort i Sydryssland och man anser sig ha skäl att förmoda, att jag har massor av baciller överallt, både utanpå och inuti mig."
Bergfeldt hade knappast talat till punkt förrän det var folktomt runt omkring honom. Till och med konstapeln hade fått ett brådskande ärende bortåt Regeringsgatan.
Stilla och oförargligt fortsatte Bergfeldt sin väg hem. Han såg sig om efter apelsinen, men den var försvunnen. Och nedåt gatan kilade en liten gosse för fulla muggar med något gult i handen.
Han hade tydligen tagit apelsinen ungefär samtidigt med att polisen inte tog Bergfeldt.
SVÄNGDÖRREN
När Andersson upptäckte ölstugan—förlåt, bierhallen "Zum alten Frankfurterwurst", tyckte han, att han gjorde ett fynd. Den låg visserligen stillsam och undangömd vid en bakgata, men visade sig i alla fall vara ett flott ställe med utmärkt mat och väl tempererad dryckjom.