Det var emellertid inte detta, som tilltalade Andersson mest, utan entrén till hela härligheten. Ölst … bierhallen bestod sig nämligen med en roterande svängdörr, konstruerad på samma sätt som ett vändkors. Andersson hade i Berlin sett likadana dörrar, och eftersom hans Berlinresa var hans enda expedition utom Sveriges gränser, höll han styvt på allt som han sett i metropolen vid Spree.
Ödet ville emellertid, att Anderssons åsikter i detta fall skulle undergå en liten förändring.
Första gången han på "Zum alten Frankfurterwurst" intagit sin lukulliska måltid av Salvatorwurst och surkål, lämnade han nämligen en sedel i betalning utan att så noga titta på den. Födoämnena kostade 95 öre, och kyparen lämnade fyra kronor och fem öre tillbaka.
Andersson, som efter sin vecka i Berlin ansåg sig vara gammal kosmopolit och erfaren karl, fixerade skarpt kyparen.
"Nå?" sade han.
"Va, herrn?" svarade vaktmästaren bugande.
"Försök inte med mig", sade Andersson barskt. "Jag är ingen oskuld från landet. Hit med en femma till, det var en tia jag lämnade."
"Förlåt, det var en femma!" svarade kyparen något mindre artigt.
"Hut, drummel!" röt Andersson. "Mej lurar du inte, sabla bondfångare!
Hit med femman bara!"
Nu var det vaktmästarens tur att fixera Andersson.