Mitt i natten—klockan var knappt fem—väcktes jag av ett ihållande vrål från farmhuset, och när jag stigit upp och skakat av mig det värsta, såg jag farmaren stå på sin trappa.
"Vad vrålar du efter?" skrek jag.
"Ämnar du sova hela da'n, ditt lata nöt?" genmälde han. "Solen står redan högt på himmelen."
"Mycket sant", svarade jag. "Det gör den alltid. Men jorden har inte ännu vänt sig så mycket att vi kan se den. Det där begriper du inte förresten."
Som jag emellertid förstod hans hjärtas mening, gick jag tvärs genom ett havrefält och inställde mig till tjänstgöring. Till att börja med fick jag ett skrovmål igen, och se'n leddes jag ett stycke bakom ladugården och befalldes att gräva ett hål i marken där.
Jag är inte tillräckligt hemma i lanthushållningens hemligheter för att veta vad farmaren skulle använda hålet till. Men jag förmodar, att det var nödvändigt för honom att ha det. Han behövde det antagligen i utövningen av sin verksamhet, och jag tror, att hål i jorden ha ett särdeles stort inflytande på jordbrukets sunda utveckling.
En av mina vänner, som också är lantbrukare, har uttalat en förmodan, att han behövde hålet för att begrava något självdött kreatur i, men enligt min erfarenhet av produkterna av den mannens kök, hade han ingen tanke på att skaffa en speciell grav för självdöda djur, så länge min aptit var vad den var.
Att gräva det hålet var ett av de mest hopplösa arbeten jag i min ungdom och oförstånd någonsin åtagit mig. Till en början fann jag det roligt. Storstadsbarn som jag är, fann jag det vara ett originellt nöje att påta med en spade i jorden, och då jag började mitt i natten, så var det skönt att ha något att hålla sig varm med.
Men solen steg, och med den kom värmen. Inte en vanlig, bleklagd värme, utan en äkta högsommarvärme, sådan som den är på prärien i rötmånaden. Då började jag finna sysselsättningen trist. Jag grävde och grävde i oändlighet i den svarta, sorgliga jorden. Allt längre ned sjönk min lekamen under den normala nivån, och ändå fanns det alltjämt mera jord kvar.
Till slut greps jag av förtvivlan. Jag slängde upp jorden som en valfisk sprutar vatten och arbetade mig allt längre in i jordens innandömen. Någon räkning på tiden hade jag inte, men jag förmodade, att jag arbetat i omkring fyra månader, och var nära jordens medelpunkt, när jag oförmodat fick höra farmarens röst: