En ung mans väg.
Aftonrodnaden färgade horisonten blodröd, bådande västerns korta skymning, när Joe Sturm red genom det långa gräset mot Harristown. En lätt bris svepte öfver prärien, förande med sig ljudet af banjos och tam-tams och refrängen af den senaste slagdängan från danslokalen i stadens utkant. Det höga gräset böljade som en sakta dyning för vinden och härmfågelns sång hördes från en liten plantering i närheten af staden. Ponyns oskodda hofvar trummade i rask takt mot marken och Joe satt som i en gunga under den mjuka galoppen. Men han såg dyster och fundersam ut. Hvarken banjons darrande toner eller aftonrodnadens röda flammor, som lyste med den underbara prakt, som den endast i dessa trakter kan ernå, förmådde ens för ett ögonblick fängsla hans uppmärksamhet.
När en ung, kraftig ranchman hunnit till detta stadium, behöfver man vanligen icke hysa det allra ringaste tvifvel om orsaken. Det är i regel någon mörkögd präriens tärna, som trampat, eller låtsats trampa, hans unga, heta hjärta under sin högvristade fot, och i hvilket fall är resultatet en ung man, som icke tror sig kunna lefva längre. Ibland händer det äfven att en Colt blandar sig i leken om hon låter sina vackra ögon le mot någon annan.
Joe var icke något undantag från denna regel. Han var nämligen kär öfver öronen i Nellie Evans, den vackraste flickan i Harristown i Joes tycke, »en liten sötunge» i andras, och fastän den senare beteckningen var väl berättigad, hade dock »en liten satunge» varit mera på sin plats. Ty en satunge var hon verkligen, Nellie Evans, full af upptåg och rackartyg, hetblodig som få. Det var just på grund af hennes heta blod som Joe såg dyster ut. Han hade, som många andra unga män råkat skämta litet för mycket med en flicka från en af rancherna, Nellie fick höra talas om det, och strax var det färdigt. Joe var naturligtvis stolt han också och på det sättet kom det till, att han en vacker dag fann sig ridande från staden som en i högst obehaglig grad »fri ung man».
Inte ville han ens för sig själf erkänna att han var ledsen öfver historien. Visst inte! Något sådant skulle aldrig kunna falla honom in, men det hade inte hindrat, att han, allt sedan det där hände, varit butter och tvär mot de öfriga pojkarna, och därigenom varit den direkta orsaken till en massa försyndelser ifråga om svordom och sådant. In till Harristown red han lika ofta som förut, enligt egen, mycket betviflad uppgift för att uträtta ärenden, men i regel hann han aldrig längre än till Johnsons saloon. Där blef han stående vid fönstret spejande uppåt gatan, men naturligtvis utan den ringaste bitanke på att Nellie möjligen skulle komma den vägen.
Till Johnsons saloon styrde han också nu sin kosa, när han, just som skymningens blå slöja sänkte sig öfver staden, red in i Harristown. Han kastade sig ur sadeln och steg med klirrande sporrar in i den ljusa lokalen, där han genast hälsades af ett:
— Hallå, Joe! från Jenkins, saloonens vidtbereste bartender.
— God afton, Jim! svarade Joe mörkt. — En whisky and soda.
En grogg af det starkaste slaget slungades på sekunden upp på disken, och Jim Jenkins, som nog hade en hum om huru det stod till, började med några diplomatiska ord om kvinnans falskhet. Gällde det att hyfla på kvinnan, så nog var Joe med, och pratet och groggen i samverkan tinade snart upp honom, så att han öppnade sitt hjärta för den diplomatiske Jim och talade om hela sitt lidandes historia för honom.