Just då gick Jim bort för att blanda en cocktail åt en kund och Joe blef stående ensam vid disken stirrande ut i mörkret och lyssnande till biljardbollarnas klirr i rummet innanför. En rökig fotogénlampa spred en tveksam ljuscirkel ut på gatan, och Joe betraktade de passerande, som då och då skönjdes genom moskitonätet. Som lefvande skuggor skymtade de förbi, kommande från mörkret på den ena sidan, syntes ett ögonblick i det svaga ljuset, och försvunno sedan åter i mörkret vid ljuscirkelns andra kant. Joe, som för närvarande var kär och alltså romantisk, stod och fantiserade och tyckte att de sågo ut som skuggor från en annan värld. Plötsligt sprang han upp med ett »Damn!» Förbi fönstret gick ett ungt par, en ståtlig ung ranchman, och hon med den slanka figuren och den eleganta hållningen — Nellie.
Ett ögonblick stod han obeslutsam med handen på revolverfickan, skulle han — — eller skulle han inte — —? Han tvekade en minut, tog så ett steg mot dörren men hejdades af Jims hand, som lades på hans axel, och Jims röst som framställde en förfrågan om han inte möjligen skulle kunna ta sitt visserligen obetydliga men dock befintliga förnuft till fånga, endast därför att han råkat bli kär.
— Jag såg dem också, — sade Jim. — Och inte rusar jag upp och svär för det! Kom så skola vi resonnera om saken, vi skola nog rätta till den skall du se. Du känner mig.
Och Joe följde med tillbaka till disken, ty han, liksom Harristown i öfrigt, hade ett stort förtroende till Jims förmåga att reda ut kvistiga fall af samma slag som detta. Själf ansåg Jim sig vara en synnerligen farlig fruntimmerskarl, som lekande lätt kunde styra det bångstyriga väsen, som kallas kvinnan.
Han tog nu hand om den mera oerfarne Joe, beskref för honom kvinnans konstruktion och höll sedan en kort föreläsning i den sköna och svåra konsten att handtera henne.
— Håll dig bara på styfva linan, gosse, — sade Jim. — Krusa bara inte flickebarnet och kurtisera en annan vacker unge, så blir hon förbaskad och ger sig den på att slå den andra ur brädet, och då har du henne som i en liten ask. Skjutjärnet bör du låta hvila i frid, om du inte är särdeles god vän med sheriffen. I annat fall får du ju resa bort på ett halfår och när du kommer igen har hon troligen varit gift med en annan i fyra månader. Nu är det, som du vet, dans i kväll där borta i danshallen och känner jag Nell rätt så går hon dit och tar karlen med sig. Du skall gå dit också. Sök upp den vackraste tös i lokalen, flirta och dansa med henne, och ge Nell tusan. Hälsa på henne skall du naturligtvis, och ett par likgiltiga ord kan du också växla med henne, om din själsfrid så kräfver, men inga af de där fåraktiga blickarna som du lagt dig till med på sista tiden. När hon sedan af sig själf närmar sig dig, tar du emot henne som en vanlig bekant, försöker få henne för dig själf på något ställe där ni kunna vara ostörda och där — — — Innan hon fått klart för sig hvad det är frågan om, tar du tag i henne, kysser henne och kallar henne en massa sådana där idiotiska namn, som ni förälskade bruka använda. Det kallas att ta dem med storm och det kan ingen flicka stå emot, — slutade Jim sin föreläsning.
Joe var egentligen inte anlagd åt det där mera slipade hållet, men han hade, som sagt, ett obegränsat förtroende för Jim, och kände på sig att rådet var godt.
En stund därefter befann sig Joe utanför danslokalen. Ljudet af en banjo, sekunderat af ett skrälligt piano, som på något underbart sätt förirrat sig ut i ödemarken, och skrapandet af många fötter sade honom, att dansen var i full gång. Joe väntade tills dansen var slut, och steg sedan in i rummet. Rundt sidorna på väggfasta bänkar sutto de dansande, parvis eller i kotterier pratade och skrattande medan de hvilade sig efter dansen. Nellie var mycket riktigt där. Hon satt bredvid långe Fred Morrison och Joe lade märke till att hon rodnade litet när han hälsade. När han i detsamma upptäckte vackra Annie Stade på andra sidan rummet, skred han med sporrars klang och en väldig krigares skick tvärs öfver till henne.
Ödet hade utrustat Joe med en atletisk kropp, ett par intelligenta ögon och så »stiliga» bruna mustascher, som någon flicka kunde utrusta sina drömmars ideal med, så att man kan inte undra på, att vackra Annie tog emot honom med sitt allra vackraste leende, och så begynte Joe sin kampanj. Han kurtiserade vackra Annie på ett sätt som ställde alla hennes öfriga beundrare i skuggan och för honom själf vann en obestridlig framgång. Hans ögon sade ord, som munnen inte uttalade, och när de dansade sin two-step, tryckte kanske hans arm något hårdare än nödvändigt kring hennes midja.
Då och då observerade han Nellie och fann till sin förvåning att hon inte tycktes komma i håg att han var där. Han hade haft den barnafromma önskningen, att hon skulle bli ledsen och mulna till och så småningom söka närma sig honom, men hon tycktes inte alls ha någon lust åt det hållet. I stället flirtade hon vildt med Fred, och då Joe en gång passerade henne, och frågade hur hon mådde, fick han till svar ett likgiltigt: »Tack, mycket bra.» Sedan vände hon sig genast åter till Fred.