En dylik tingens ordning behagade icke Joe. Han blef irriterad och gick ut för att fundera på saken. Öfver honom hvälfde sig himlen som en ofantlig glasruta med miljarder blanka punkter. Ett sällskap moskiter, som höllo bal utanför danslokalen, upptäckte honom, och grepo genast detta glänsande tillfälle att få bjuda sina damer på en liten förfriskning, men han märkte dem ej. Han tänkte. Hvarför skulle hon, som Jim hade sagt, dragas till honom om han visade sig likgiltig? Därför att hon innerst inne höll af honom trots allt. Hvarför kom hon inte nu då? Därför att hon inte höll af honom. Han hade det klart för sig nu. Hon brydde sig inte om honom ... inte alls ... inte alls ... Därför var det! Det hade han dock inte tänkt sig. Han hade hela tiden trott, att det blott var en tillfällig misstämning och att allt skulle bli bra igen mellan dem. Men nu var det slut! Nu visste han det! Hon brydde sig inte om honom nu. Det bultade i hans tinningar och han började gå. Bort från staden, utöfver prärien, hvart som hälst blott han kom bort härifrån.
Det gnisslade i danshallens dörr. Joe vände sig om, och såg den välkända, smärta figuren afteckna sig mot ljuset därinne. Joe drog fram sin Colt ur fickan och smekte den. »The Cowboys friend» hade fabrikanten kallat den, nu skulle han pröfva om icke den vännen var trognare än den, som stod i dörren därborta. Ett skott ur mörkret, och långe Fred skulle sjunka samman; sedan kanske ännu ett och Nellie skulle få sörja dem båda — om hon ens sörjde någon af dem.
Men långe Fred kom inte. Ensam steg Nellie ut genom dörren, och gick nedåt gatan. Joe stoppade, halft skamsen, ned vapnet, och följde ofrivilligt efter. Han närmade sig mer och mer, och just när hon lade handen på trädgårdsgrinden utanför sin fars hus, hann han henne.
— God afton, Nell — hälsade han.
— God afton, Joe, — blef svaret.
Nu var han fast. Hvad i herrans namn skulle han svänga ihop som skäl för att han följt henne? En sekund våndades han, sedan kom Nellie själf till hjälp.
— Du ville säga god natt, Joe, eller hur, — frågade hon.
— Ja ... ja visst, — stammade Joe, som egentligen tänkt sig något helt annat.
— God natt då, — fortsatte hon. — Och lycka till!