Jimson.
Jag har en bekant, som heter Jimson, och jag erkänner gärna, att han inte är den mest eftersträfvansvärda af mina bekanta. Snarare tvärtom. Endast det faktum, att Jimson är infödd Chicagobo, bör ju för människokännaren vara tillräckligt, men när jag påpekar att Jimson är den otrefligaste människa i Chicago, och dessutom patentmedicinagent, så bör hvar och en förstå, att han är inkarnationen af allt otrefligt.
Hans sätt är ytterst vinnande. Men vinsten tillfaller undantagslöst honom själf. Om man vill vara i fred någon gång så kan man vara viss om att träffa Jimson. På de mest undangömda gator, i de minst besökta lokaler stöter man ovillkorligen ihop med honom, om man bara önskar att man inte skulle göra det. Det är inte lönt att söka komma undan. Han tränger sig på en, bjuder sig själf på sprit på en annans bekostnad, och underhåller en med prat om sig själf och sina släktingar, företrädesvis uppehållande sig vid deras sjukdomar och åkommor, som han naturligtvis botat med sin patentmedicin. När man ändtligen lyckas bli af med honom, säljer han patentmedicin till en och lånar, som en afslutning på det hela, pängar på långlån. Det tjänar till ingenting att neka, ty han hypnotiserar en vanlig, hygglig människa som urskogens boa constrictor den lille kanariefågeln, så att man måste köpa eller punga ut. Oftast båda.
En rägnig kväll för en tid sedan, kom jag vandrande Dearborn street på väg hem. Jag var trött efter dagens arbete, och ville hälst vara i fred, men som jag ansåg att en cocktail var nödvändig för mitt välbefinnande gick jag in på en saloon. Framme vid baren stod Jimson. Jag sökte försvinna så obemärkt som möjligt, men hans skarpa öga hade upptäckt mig och han rusade emot mig med den angenämaste öfverraskning präglad i sina manliga drag. I ett nu hade han fått mig fram till disken och rekvirerat whisky på min bekostnad. Att han pratade behöfver icke sägas.
I öfver två timmar underhöll han mig med detaljerade beskrifningar öfver de underbara kurer han lyckats åstadkomma med sin patentmedicin. Synnerlig uppmärksamhet ägnade han sin framlidna fasters magsyra, hvilken han betecknade som en ovanligt anmärkningsvärd sådan, men som han dock utan tvifvel skulle ha lyckats häfva om icke den olyckliga fasterns lifstråd under behandlingen hastigt afklippts. När han till slut under ett outsägligt kort ögonblick höll upp för att hämta andan, sade jag skyndsamt »adjö», och aflägsnade mig från lokalen — i sällskap med Jimson. Han följde nämligen med. Gatan låg tom och tyst, och jag skyndade på så fort som möjligt för att bli af med honom, men han höll med berömvärd energi jämna steg och underhöll mig fortfarande med samma intressanta ämne.
Ändtligen kommo vi till spårvägslinien, och stannade för att invänta vagnen. Jimson tystnade.
Jag visste, hvad som komma skulle, och beslöt, att hällre förekomma än förekommas. Drog alltså upp revolvern, riktade den med fast hand mot Jimsons hufvud, talade och sade:
— Jimson! Hela denna kväll har du påtvingat mig ditt vedervärdiga sällskap. I två timmars tid har du plågat mig med din framlidna fasters magsyra, som dock borde plåga endast henne, och icke ens henne, ty hon är framliden. Mitt tålamod är nu slut, Jimson. Du har drifvit mig till vansinnets brant. Ett ord till, och du är dödens!
Jimson betraktade mig lugnt. — Vansinne, sa’ han. Inte värre! Det botar jag ledigt med Killmequick patentmedicin, som jag representerar. Botar allt, från böldpäst till kartnaglar, en dollar flaskan, sex för fem dollars. Gif mig en femdollar, så skickar jag dig ett halfdussin i morgon bittida, och — medan du har plånboken uppe, så kan du gärna låna mig en tia på ett par da’r.
Jag återkom till medvetande tre dagar senare på Chicago City Hospital.