Franskan.
Det kan icke förnekas, att det var ett ganska spirituellt lag, som höll till uppe i de två små rummen vid Chicago avenue. Det var Willy, skalden, som jämte mig hyrde rummen, Johnny, den förhoppningsfulle novellisten, Charley, innehafvare af en briljant tenor och åtskilliga mindre betydande partier vid Metropolitan Opera — det senare dock endast sporadiskt — Freddie, tecknare för ett »magazine» och ett par till i samma genre. Samt Andersson.
Andersson hörde ju egentligen icke till laget, och hans popularitet var icke alltför stor, ty naturen hade varit njugg mot honom, när hon utdelade goda egenskaper. Han var alltid ytterst vårdadt klädd, väl manikyrad och pomaderad samt hade små, uppvridna, svärtade mustascher. Som han därtill hatade poker, flickor och sprit och regelbundet gick i kyrkan, är det icke svårt att förstå, att han föga passade för sällskapet. Ingen af oss kände hans yrke, men han ansågs vara i ovanligt hög grad behäftad med denna världens goda, en sak, som han dock aldrig ville höra talas om, i synnerhet när vi hade ondt om sekiner. Detta inträffade för öfrigt icke alltför sällan, ty dollarn har en egendomlig förmåga att rulla lätt.
Hur futtig naturen än varit mot honom, så hade hon dock gifvit honom en talang. Den, att alltid komma olägligt. När pokern var i full gång, potten stor och man som bäst var upptagen med ett fåfängt försök att få »Royal Flush» — ett råd inom parentes: Försök aldrig att få »Royal Flush!» Det går inte! — så kunde man vara viss om att få höra Anderssons svaga, outsägligt milda knackning på dörren i det mest spännande ögonblicket, och när stämningen var hög och historierna började bli fräna, fick man alltid se hans »shocked» uppsyn i dörröppningen. Vi älskade honom således icke, men som han alltid uppförde sig hyggligt, blef han tolererad, ty vi voro gentlemän och ville icke slänga ut någon utan laga skäl.
Men om vi icke älskade Andersson, fanns det en annan person, som i så mycket högre mått åtnjöt vårt gillande. Nere vid hörnet af Sjuttonde gatan och Trettonde avenyen låg nämligen en liten, men förstklassig, fransk restaurant där vi i regel intogo våra måltider, när våra finanser, öfver hufvud taget, tilläto några måltider alls. Andersson, som var inackorderad i maten på ett bättre »boardinghouse» med familjelif, besökte »Restaurant Francaise» endast när han var i vårt sällskap. På denna restaurant serverade en liten fransyska, en förtjusande sjuttonåring med sammetsbruna ögon, smidig och mjuk i rörelserna som en panter på rof. Som vi alla vid ett eller annat tillfälle bott i omöblerad vindskupa på Montmartre, intresserade den lilla fransyskan oss till att börja med hufvudsakligen för sin nationalitets skull, men detta intresse hade snart nog urartat så, att vi inom kort allesamman drömde dagdrömmar om de där bruna ögonen. Andersson ensam gick skottfri, och så var han också den ende, som aldrig hugnades med en blick eller ett leende från »la petite Jeannette» eller »Franskan» som vi, för korthetens skull, kallade henne.
Behöfver jag nämna, att konkurrensen om hennes ynnest under sådana omständigheter var mördande, och att ansökningarna om att få följa henne hem om kvällarna eller bjuda henne ut, när hon var ledig, inkommo i sådan mängd, att minst åttio procent blefvo refuserade? »Franskan» delade emellertid sin ynnest och sina småleenden lika mellan oss alla, så att än den ene, än den andre sväfvade högt på hoppets vingar eller störtade ned i misströstans svarta djup.
En eftermiddag satt jag i restauranten vid min kaffekopp sysselsatt med att kontemplativt betrakta rökringarne från min cigarett, då Jeannette kom trippande fram till mitt bord för att prata bort en ledig stund. Jag frågade, om jag fick följa henne hem sedan på aftonen.